Home »

_

Ockuperad tillvaro

Ingen vet hur många de är, få vet var de bor eller hur de lever – men desto fler har en åsikt om dem. De är squatters, husockupanter, och finns över hela London. Vissa gör det för att undkomma hemlöshet, andra av politisk övertygelse eller för att slippa höga hyror.

Här berättar några av dem om varför de ockuperar.

 c-rep1

Petra Rákóczi är en av aktivisterna som ockuperar The Bohemia, en pub i norra London. Utöver puben består byggnaden av en tre våningar hög förvaltarbostad. På översta våningen har Petra sitt rum, som hon inreder med kläder, flygblad och väggmålningar.

 

Fyrtio minuters resväg längs tunnelbanans norra linje, bortom de mest hektiska delarna av centrala London, ligger North Finchely. Genom vad som främst är ett lummigt bostadsområde går High Street, stadsdelens vältrafikerade pulsåder, där butiker trängs med restauranger, nagelsalonger och kaféer. Här ligger också The Bohemia, en till för bara någon månad sedan välbesökt och av de boende i området uppskattad pub. Inhyst i en hundraårig teater- och balsal står den nu igenbommad och nedlagd.

Just den här kvällen har dock puben öppet – men det är inte ägaren som leendes möter upp när entréns svarta metalldörr slås upp.
– Hej och välkommen! Mitt namn är Phoenix. Vad heter du?

Peter Phoenix, 43, är en i den grupp av aktivister som bara dagar tidigare tog sig in i och nu ockuperar The Bohemia. Ikväll arrangerar de ett öppet möte för de boende i området där de förklarar sitt syfte – att omvandla puben till ett lokalt gemenskaps- och aktivitetshus.
Inuti den öppna lokalen, sparsamt upplyst av värmeljus och några få nakna glödlampor ovanför bardisken, har ett fyrtiotal aktivister, lokalbor och andra nyfikna samlats. Det mesta av möblemanget har rensats ut av ägarna, men ett par kvarlämnade barstolar och bänkar bildar en oval kring pubgolvets mitt. Det är här mötesdeltagarna slagit sig ned, en blandad skara där åldersspannet sträcker sig från tonåringar till äldre damer.

Under mötets gång ges uttryck för frustration över pubens plötsliga stängning såväl som nyfikenhet inför ockupanternas avsikter och en försiktig optimism inför framtiden. Phoenix berättar att han arbetat med att omvandla tomma byggnader till gemenskapscentrar i över 20 år och att förhandlingar med ägarna är på gång.

– Kom ihåg att det här är ert gemensamma utrymme, use it or lose it! uppmanar Phoenix innan mötet avslutas och deltagarna beger sig ut i mörkret som sänkt sig över High Street.

Kvar stannar en handfull av aktivisterna, som utöver Phoenix innefattar Mordechaj Ben Avrohum, Petra Rákóczi och Daniel Gardonyi. Tillsammans med dem spenderar jag de följande två veckorna som boende i The Bohemia. Misstron mot journalister är stor bland många ockupanter; genom att själva leva som en träffar jag människor som väljer att berätta sin egen historia om varför de ockuperar.

 

cp-rep3

Peter Phoenix (till vänster), Mordechaj Ben Avrohum och Daniel Gardonyi under ett ”crew meeting”, där de går igenom vad som behöver göras under dagen. Utöver planering av aktiviteter diskuteras praktiska frågor som städning och diskning. Aktivisterna säger sig arbeta horisontellt, vilket innebär att de inte har någon ledare. Istället eftersträvar de att uppnå konsesus, alltså fatta beslut som alla i gruppen känner att de kan stå bakom.

 

* * *

 

Ingen vet exakt hur många husockupanter, eller squatters, det finns i London. Olika källor talar om mellan 20 000 och 50 000 ockupanter i England och Wales, de brittiska provinser där ockupation av tomma byggnader fortfarande förekommer i större skala. En medarbetare vid Advisory Service for Squatters, en ideell organisation som hjälper ockupanter med råd i legala frågor, uppskattar antalet ockupanter i huvudstaden till femsiffrigt.

Storbritannien har de senaste åren lidit av en svår bostadskris. Efterfrågan på bostäder är betydligt högre än tillgången. En konsekvens är att köerna till kommunala boenden för socialt utsatta grupper växer sig allt längre. Samtidigt står över 700 000 bostäder i England tomma, enligt siffror som organisationen Empty Homes Agency sammanställt från kommunala skatteregister. Bostäder som ofta är för nedgångna för att kunna användas.

Att ockupera en tom byggnad i syfte att bo där har tidigare inte varit en kriminell handling i England och Wales, utan föll under civilrätten. Det innebär att en ockupant inte kunnat dömas till böter eller fängelse och att fastighetsägare som velat avhysa ockupanter måste driva en civilrättslig process för att få dem vräkta – en process som kan ta allt ifrån ett par veckor till flera månader. Detta förändrades hösten 2012. Efter påtryckningar från regeringspartiet Tory trädde en lag i kraft som gör ockupation av bostadshus till ett brott, trots att en överväldigande majoritet av remissvaren var emot en lagändring. Påföljden för den som döms är böter eller fängelse i upp till sex månader.

Hellre än att riskera fängelse har många av landets ockupanter istället valt att flytta in i kommersiella byggnader, en handling som fortfarande faller under civilrätten. Tomma kontorslokaler, stängda dagis och nedlagda restauranger utgör nu hem för tusentals människor i London.

 

* * *

 

– Kan du fylla en flaska vatten och ta med en kastrull? frågar Phoenix innan vi beger oss upp till köket på tredje våningen i pubens förvaltarbostad, vars dörr finns i direkt anslutning till entrén. Det mesta av interiören i det ljusblå köket är kvarlämnat, däribland spisen, som är sliten men funktionsduglig. Nästan alla plattor saknar vred och det krävs en del trixande för att lista ut vilket håll de nakna piggarna ska vridas åt för att sätta på värmen på högsta nivån. Maten har ockupanterna fått via donationer av boende och företagare i området, antingen direkt eller i form av pengar som de sedan handlat för.

Elen, berättar Phoenix medan pastan kokar, är ibland påslagen trots att byggnaden står tom. Även om ockupationen av puben i sig inte är brottslig är stöld av el det och ger polisen ett tillräckligt skäl för att gripa ockupanterna.

– Tidigare brukade man kolla elmätaren och skriva ned vad den stod på. Nu för tiden går du bara online till elleverantörens hemsida, sätter upp ett nytt konto och fixar en kopia på det som du kan visa polisen när de dyker upp. Om du kan visa att du har för avsikt att betala för dig är det inte stöld, säger Phoenix.

 

c-rep4

Till vänster: Mike är snickare och en i det nätverk av människor som ockupanterna i Bohemia har knutna till sig. Här arbetar han med förberedelserna inför fredagens ”open mic”-kväll i puben, där alla som vill får uppträda. De igenspikade fönstrena målas om och en provisorisk scen byggs av plywoodskivor, brädor och plastbackar som ägarna har lämnat kvar.

Till höger: Flera boende i North Finchely är postiva till ockupationen och bidrar med sin tid eller donationer. Daniela Boyce från ”the town team”, en kommitté som arbetar med att rusta upp High Street i North Finchley, hjälper ockupanterna med att skriva mejlistor. Enligt Daniela är det viktigt att lokalen används eftersom det centrala läget gör den till en social samlingspunkt för människor i stadsdelen.

 

Phoenix växte upp i ett arbetarhem som ett av sju syskon, där pappan var soldat och mamman sjuksköterska. Han är den enda i familjen som lever som ockupant, något som han gjort i över 20 år. Även om ockuperandet idag främst motiveras av ett engagemang för miljö- och sociala frågor har det sitt ursprung i ett mer akut skäl – hemlöshet.

Som 19-åring delade han ett hus tillsammans med fyra studenter i London; hyran skrapade han ihop till genom diverse ströjobb. Sommaren kom och studenterna ville inte bo kvar över terminsuppehållet, så de bestämde sig för att flytta ut. Så gott som alla hyresgivare i Storbritannien kräver en insats av sina hyresgäster. I Phoenix fall låg den på 300 pund, pengar som han på grund av en klausul i kontraktet förlorade när de flyttade. Efter en vecka på en arbetskamrats soffa hamnade han tillslut på gatan. Väl där försvann de få pengar han hade kvar snabbt.

– Jag var rätt nere och trodde att jag skulle ta livet av mig, säger Phoenix.

Totalt spenderande han tre månader på gatan, en tid han beskriver som ”jävligt svår”. Sin enda inkomst fick han ifrån att tigga.

– Det är väldigt deprimerande att tigga; du spenderar mycket tid med att stirra på folks skor. Några dagar får du bara ihop några spänn, andra dagar gick det bättre, men du fick aldrig ihop särskilt mycket – kanske tre, fyra pund. Fick du ihop tio så var du riktigt glad och kunde betala för mat för dagen och nästa. Det handlade om överlevnad.

”Det är svårt, näst intill omöjligt, att behålla ett jobb när du är hemlös. Det är svårt när du ockuperar eftersom du ständigt flyttar”

Introduktionen till ockupantlivet fick Phoenix genom några ockupanter han stötte på vid Kings Cross i centrala London, som lät honom sova hos dem. Kort därefter skaffade han sitt första ”egna” ställe, en tom lägenhet på markplan i Camden som han och en vän tog sig in i genom ett öppet fönster.

Det första de gjorde var att byta lås för att förhindra att fastighetsägaren eller någon annan tog sig in, något som de lärt sig genom ”Squatters Handbook”. Det är en instruktionsbok sammansatt av Advisory Service for Squatters som lär ut allt en blivande ockupant behöver veta – alltifrån lagar och regler till praktiska saker som hur man kopplar om ett elskåp eller lagar trasiga avloppsrör. Det är olagligt för en fastighetsägare att med våld eller hot om våld själv avhysa en ockupant från en fastighet, så genom att byta lås är man oftast säker på att få bo kvar tills vräkningsdomslut kommer.

Kontrasten mot livet på gatan var stor.

– Våra vänner kom förbi, vi åt rostmackor, vi blev höga – vi gjorde vad unga människor gör, berättar Phoenix.

Jobbade du något under den här tiden?
– Nej. Det är svårt, näst intill omöjligt, att behålla ett jobb när du är hemlös. Det är svårt när du ockuperar eftersom du ständigt flyttar. Du kan bli vräkt och måste flytta alla dina saker med kort varsel och det funkar inte så bra med att komma i tid till jobbet.

Tvärs över hallen från köket har Phoenix sitt rum med utsikt över pubens tak. En grön ryggsäck står lutad mot väggen och kläder och andra personliga tillhörigheter är utspridda längs väggarna. På golvet ligger några soffkuddar uppradade som en provisorisk madrass och ovanpå dem en utsträckt sovsäck.

– Principen är att den som är först in genom fönstret får välja rum först, berättar Phoenix.

 

c-rep5

Phoenix och de andra ockupanternas ankomst väckte lokaltidningens intresse.

 

Under fyra år handlade ockuperandet för Phoenix om att ha någonstans att bo. Det politiska engagemanget föddes först när han under 1990-talet kom i kontakt med ”Road Protest”-rörelsen, en proteströrelse som motsatte sig miljöförstöring och trädfällning genom att ockupera mark och sabotera vägbyggen. Phoenix liftade ut till en gratisfestival vid Twyford Down där aktivister hade samlats för att demonstrera mot byggandet av motorvägen M3. Det var där han fick upp ögonen för ockupation som politiskt påtryckningsmedel.

– Det var något vilt och fritt och fantastiskt med det och vad de gjorde för miljön. Det var mitt första möte med aktivism och direktaktioner och jag var helt ”wow, det här är kul! Action! Adrenalin! Göra något! Massor av folk. Fantastiskt!”.

Inspirerad av upplevelserna i Twyford Down kom Phoenix på idén att ockupera tomma byggnader för att förvandla dem till vad han kallar för ”community centers” – platser där aktivister och folk i allmänhet kan mötas, umgås och arrangera olika evenemang. Det första låg i en byggnad ägd av engelska kyrkan. Genom att förhandla med ägarna, en metod som han sedan dess alltid använder sig av, kunde han och hans medockupanter driva centret i två och ett halvt år innan de behövde lämna byggnaden.

Skälet bakom är att skapa platser där folk kan informera sig om miljö- och sociala frågor. Samtidigt, säger han, är ett motiv helt enkelt att det är kul.

– Det är en gruppgrej där det handlar om ömsesidigt utbyte. Det är en lyckligare tillvaro att leva tillsammans med vänner och hjälpa varandra när man har ont om pengar, laga mat tillsammans och så.

Varför ockupera och inte driva de här centren på legal väg?

– För att vi inte har några pengar, säger Phoenix och berättar om ett tidigare försök att starta upp ett socialt center i en kommunal byggnad i Eastington nära den brittiska östkusten. Planen skrotades när lokalen, som från början skulle skänkas till dem gratis, plötsligt fick en prislapp på en miljon pund.

– ”Fuck this”, tänkte vi då.

 

c-rep6(2)

I en före detta spansk restaurang i Stockwell bor Stephen ”Steve” Toogood. Trots att stället är slitet och att de bara har en fungerande toalett trivs han. Till vänster syns ett tidigare badrum som nu fungerar som sovrum.

 

* * *

 

Phoenix är långt ifrån den enda som blev ockupant efter att först varit hemlös. På andra sidan Themsen ligger Stockwell, ett område med skamfilat rykte som ofta kallas för ”Lilla Portugal” på grund av sin höga andel boende med portugisisk bakgrund. Ett par minuters promenad från tunnelbanestationen, förbi tätt packade tegelradhus med vitmålade fönsterkarmar, bor Stephen Toogood, 30. Hans hem skiljer sig markant från de andra i kvarteret; fönstren är barrikaderade med plywoodskivor, porten likaså. Sedan sex veckor tillbaka har Stephen, eller Steve som han kallas, bott här i en före detta spansk restaurang. Den fyra våningar höga byggnaden ockuperades tidigare av ett betydligt större ”crew”, som en grupp ockupanter som bor tillsammans kallas för. Nu är de bara tre kvar. Anledningen är att de snart ska bli vräkta.

– Vill du ha något, kaffe, te? frågar Steve innan vi slår oss ned i en soffa i det som troligen var restaurangens matsal. I rummets bortre ände står en fontän och fönsterluckor i taket släpper in dagsljuset över det mönstrade kakelgolvet. Restaurangen är Steves första ”squat”, som en ockuperad byggnad kallas för. Två månader tidigare hade han flyttat till London från Bristol för att söka jobb. Eftersom han saknade besparingar till hyresinsats var planen var att bo hos sin mor. Men efter en dispyt med hennes partner hamnade han på gatan.

”Jag är ingen konservativ sympatisör men jag har ännu mindre respekt för systemet och regeringen nu. Jag var genuint hemlös och på grund av den stelbenta regelkultur vi lever i hade jag ingenstans att ta vägen”

Steve tycker inte att han passar in i bilden av vare sig den stereotype ockupanten eller hemlöse. Sin bakgrund beskriver han som arbetarklass. Som barn flyttade han runt mycket bland olika städer i sydöstra England, något som hjälpt honom att anpassa sig till vad han kallar för ockupantlivets ”flyktiga tillvaro”. Sitt målande språk har Steve delvis att tacka sin examen i kreativt skapande för, som kommer till utlopp i de dikter han skriver. Att han uttrycker sig väl och har rena och hela kläder har gjort att han stött på en del misstro huruvida han faktiskt var hemlös.

– Jag har hört rykten om andra ockupanter som tycker att ”åh, Steve är väldigt medelklass, han har någonstans att ta vägen, han tycker att hela grejen med gatan är väldigt spännande”, vilket inte är sant. Det var väldigt sårande att höra.

Efter att ha lämnat sin mors bostad i Croydon spenderade han den första natten som hemlös på ett härbärge, som han dock inte fick stanna i. Enligt Steve kräver statliga riktlinjer för härbärgen att man måste vara från staden eller ha andra former av sociala problem för att kunna sova där en längre period.

– De kunde inte hjälpa mig för att jag inte hade någon mentalsjukdom eller missbrukade droger, vilket jag finner jävligt stört. Jag är ingen konservativ sympatisör men jag har ännu mindre respekt för systemet och regeringen nu. Jag var genuint hemlös och på grund av den stelbenta regelkultur vi lever i hade jag ingenstans att ta vägen, vilket gör mig rätt arg, säger Steve.

Istället sov han kring kanalen i Camden – och på en kyrkogård.

– Men det var helt okej, tro det eller ej, eftersom få vet hur man tar sig in där. Det största problemet när du är hemlös är att se till att du är säker när du sover eftersom det finns mycket märkligt folk där ute, berättar Steve.

 

c-rep7

Den före detta spanska restaurangen i Stockwell har ockuperats i fyra månader. Även om de ursprungliga ockupanterna lämnat byggnaden är mycket av deras prylar fortfarande kvar.

 

Vägen från hemlöshet till ockupantscenen tog Steve via hemsidan Couchsurfer. Efter ett par veckor på gatan kom han via sajten i kontakt med en bekant till de dåvarande ockupanterna i restaurangen, som uppmanade honom att åka över till Stockwell. Desperat och utblottad väntade han på trappan utanför restaurangen innan han tillslut fick kontakt med två av dem som släppte in honom. Att gå från att vara hemlös till att vara ockupant beskriver han som en övergång från något ”livsförödande” till ”livsbejakande”. Samtidigt som de flesta ockupanter han stött på varit vänliga förvånas han över att en del mer politiska ockupanter inte vill ta in hemlösa i sina squats.

– Det är olyckligt att en del människor är helt inne i att förändra världen men inte för att hjälpa folk på deras tröskel – folk som är rakt framför dem, som de kan se i egen person!

Steve anser sig inte vara anarkist, något han upplever att de flesta ockupanter är, men finner sig sympatisera med de värderingarna allt mer och mer.

– Det är något med ockupantscenen, något med att ha ett syfte som framstår som udda för majoriteten av samhället. Många ser ockupanter som slöfockar som inte bidrar till samhället, men jag har lärt mig så mycket och känner att jag bidrar med de små anarkistiska handlingar jag gör, som dumpstrandet. Det är som ett subtilt långfinger åt företagskultur, kapitalism och matsvinnet.

Att dumpstra innebär att man tar mat, möbler eller andra saker som folk slängt bort, inte sällan ur containrar eller sopkärl utanför affärer och butiker. Att leva på sådant som andra slängt bort kallas för freeganism och är en vanlig företeelse bland Londons ockupanter. Steve visar deras kylskåp som just idag är välfyllt av diverse grönsaker. Natten innan har han och hans medockupanter dumpstrat vid ett snabbköp några kvarter bort. Steve berättar att de sällan ger sig ut före två på morgonen då de helst vill slippa konfrontationer med ägarna. Att dumpstra är nämligen olagligt; eftersom soptunnor och containrar är butikernas egendom betraktas det som stöld att ta något ifrån dem.

 

”Det är som ett subtilt långfinger åt företagskultur, kapitalism och matsvinnet”


Utöver grönsaker hittar de ofta bröd och andra bakverk då de slängs dagligen. Själv är han vegan men säger att ockupanter som regel brukar undvika att ta bortkastat kött, eftersom risken för matförgiftning är större än med grönsaker.

Dagen jag träffar Steve är det bara en vecka kvar innan hans squat kommer att vräkas. Trots att det finns ett domstolsbeslut och vräkningsdatum är satt är planen att göra motstånd, vilket de gör genom att hindra fogdarna från att ta sig in. Dörrar och fönster ska barrikaderas, den träbalk som stöttar upp entrén kommer att förstärkas ytterligare och andra ockupanter kommer att komma dit för att hjälpa dem. Misslyckas fogdarna med att avvisa ockupanterna måste de enligt Steve gå till nästa rättsinstans, som kan besluta om polisassistans vid ett nytt vräkningstillfälle. Anledningen till att Steve gör motstånd är för att restaurangen gett honom tillfällig stabilitet efter hemlösheten. Samtidigt är han inställd på att fortsätta ockupera någon annanstans eftersom de oundvikligen kommer att bli vräkta för eller senare.

– Det här stället har sin charm, men när jag måste så kommer jag att lämna det bakom mig. Det finns alltid ett nytt ställe att komma till.

 

* * *

 

Någon som också riskerar vräkning men valt att hantera det på ett annat sätt är Dorlon ”Dory” Dutton, 51. I affärskvarteret Waterloo i centrala London bor hon och hennes 20 medockupanter i en fem våningar hög kontorsbyggnad. Det har börjat skymma när den blå porten, efter ett par knackningar, slås upp. Innanför entrén står ett dussintal cyklar parkerade. Eftersom cykling är ett billigt alternativ till kollektivtrafik är det så många ockupanter tar sig runt i staden.

 

c-rep8

I det före detta datorcentrets kök pågår förberedelserna för kvällens födelsedagsmiddag för fullt. Byggnaden är hem för 21 ockupanter från 13 olika länder. Dorlon ”Dory” Dutton (i grön tröja) berättar att de från början var 13 personer men att gruppen växt rejält under de senaste veckorna. När en ny ockupant kommer in i ett etablerat squat får de oftast en prövoperiod på ett par dagar eller en vecka. Gruppen tar sedan ett gemensamt beslut om denne ska få stanna längre eller inte.

 

Fastigheten, ett före detta datorcenter, består till största del av öppna kontorslokaler. Rummet på bottenplan använder gruppen som sitt gemensamma utrymme. I mitten står ett stort konferensbord som de fått från ett av grannkontoren, medan det bortre hörnet är fullt av instrument och fungerar som replokal åt det band som några av dem spelar i. Ovanvåningarna har de omvandlat till sovrum.

Datorcentret har varit deras hem i fyra månader – ett hem som de troligen kommer att behöva lämna.

– Det var vår avsikt att kontakta ägarna innan vi fick domstolsdokumenten men det blev inte så, säger Dory.

Det var i somras som Dorys crew fick beskedet att de skulle vräkas, ett beslut som när jag besöker dem ännu inte har verkställts. Istället för att motsätta sig vräkningen letar de efter en ny byggnad att ockupera och har färdigskrivna brev redo att skicka till fastighetsägarna. Att på förhand presentera sig och berätta om sin avsikt att ockupera är en metod som Dory tror på. Hennes crew har dessutom ett referensbrev från en positivt inställd ägare till en byggnad de ockuperat tidigare.

”Jag tror att det är framtiden, att skapa ett symbiotiskt förhållande mellan ägare och ockupant, eftersom det inte finns något skäl till att så många fastigheter ska stå tomma”

Att de väljer att förhandla med ägarna är delvis en konsekvens av att de är en större grupp, vilket enligt Dory ställer större krav på stabilitet i tillvaron.

– Det är inte som att vi bara kan ta på oss ryggsäcken och dra. Det är ett stort projekt som involverar skåpbilar och flera turer att flytta så här mycket folk. Så vi vill ha säkerhet, och för att få säkerhet måste vi samarbeta med fastighetsägarna för att få tillstånd.

Enligt Dory är det lönsamt för en fastighetsägare att låta ”etiska ockupanter” flytta in i en tom byggnad eftersom de då slipper betala dyra pengar för vaktbolag och upprustning av fastigheten. Med etiska ockupanter menar hon sådana som sköter om och inte skadar byggnaden de bor i.

– Jag tror att det är framtiden, att skapa ett symbiotiskt förhållande mellan ägare och ockupant eftersom det inte finns något skäl till att så många fastigheter ska stå tomma. Du kan ta in ockupanter som bor i och fixar till dem. När ägaren sedan säljer byggnaden så kan de få en procentsats av vinsten, säger Dory, som själv arbetat fram ett förslag på hur tomma fastigheter kan omvandlas till kommunala boenden.

Fastighetsmarknad och ekonomi är områden Dory har tidigare erfarenhet av. Hon växte upp i Huston i amerikanska delstaten Texas och jobbade under 1990-talet som lånebankir, ett arbete som hon kunde leva gott på. Trots att lönen var sexsiffrig kände hon sig inte nöjd med tillvaron.

– Jag var fast i jakten på större hus, snabbare bil och det gav ingen näring till min själ. Att tjäna mer pengar gjorde mig inte lycklig.

 

c-rep9

I sovrummet på ovanvåningen ryms såväl plantor som husdjur.

 

När en nära vän till henne gick bort efter en tids sjukdom valde hon att helt ändra sin livsstil. Den ekonomiskt trygga tillvaron som bankanställd byttes ut mot ett liv som stå upp-komiker, välgörenhets- och deltidsarbetande. Förändringen i lönekuvertet blev märkbar: 1998 tjänade hon mindre än vad hon två år tidigare hade betalat i skatt, men kände sig ändå mer tilfreds med livet.
Några år senare fick Dory ett jobberbjudande som tog henne till Europa och tyska München. Så småningom hamnade hon i London, dit hon kommit för att uppträda. Det var här hon fick sitt första möte med ockupantscenen. Under en regnig kväll på puben mötte hon en ockupant som bjöd in henne att bo hos dem i tre veckor, en vistelse som gjorde intryck på henne. Efter att ha hyrt lägenhet under flera år började hon till slut själv ockupera.

– Om jag ville fortsätta med stå upp-komiken verkade ockupation vara ett bra sätt att kunna göra det på. Vartenda öre jag tjänade på mina deltidsjobb gick till att betala räkningar. Jag jobbade och jobbade bara för att ha råd med kollektivtrafik, hyra och mat, berättar Dory.

”Jag var ensambarn, båda mina föräldrar har gått bort, jag har inga syskon eller andra släktingar, men nu har jag en familj. Vi är en familj och vi tar hand om vandra”

Liksom Steve fick hon snabbt upp ögonen för dumpstrandet, som har gjort det möjligt för henne att ”äta som en kunglighet”. Även här har hon valt en annorlunda lösning. Genom en överenskommelse med lokala restaurangägare får hennes crew det mesta av sin mat direkt i handen utan att behöva ta omvägen via containern.

– Jag är en 51 år gammal kvinna; jag tänker inte klättra över ett staket och gräva runt i en soptunna. Då pratar jag hellre med restaurangägare och erbjuder mig att rädda deras matavfall från att hamna på soptippen.

Dory säger att de på det sättet inte heller gör något olagligt eftersom de får maten istället för att ta den.

– Folk säger att dumpstrande är olagligt i Storbritannien. Okej. Jag tycker att det borde vara olagligt att miljarder ton mat från snabbköpen hamnar på soptippen. Storföretag borde beskattas på sitt avfall baserat på vikt. Då hade de köpt in varor mer ansvarsfullt.

Kvällen jag besöker datorcentret fyller en i gruppen år, vilket firas med dumplings. Den tidigare slöa stämningen förbyts plötsligt i febril aktivitet. Arbetsuppgifterna fördelar ockupanterna organiskt mellan sig; någon dammsuger medan andra röjer bordet eller förbereder maten.
Att leva med andra och vara del av en gemenskap där alla bidrar är enligt Dory en av de största behållningarna med att leva som ockupant. Även om det innebär att man ibland får stå ut med konfrontationer eller smutsdisk i vasken. Framtiden är hon osäker på, men hoppas att gruppen kan hålla ihop och så småningom äga sitt eget hus.

– Jag var ensambarn, båda mina föräldrar har gått bort, jag har inga syskon eller andra släktingar, men nu har jag en familj. Vi är en familj och vi tar hand om vandra.

 

c-rep2

I pubens bakre del ligger ett personalrum där Petra Rákóczi vilar sig på en luftmadrass. Petra är från Ungern, där hon var involverad i ockupationsrörelsen tillsammans med Daniel Gardonyi och Mordechaj Ben Avrohum. De berättar att många ungrare väljer att ta sig till Västeuropa för att slippa undan det allt tuffare politiska klimatet i hemlandet.

 

* * *

 

Tillbaka i The Bohemia har aktivisterna slagit sig ned vid ett av de donerade borden för att ha ”crew meeting”. Trots att två värmeelement stått påslagna de senaste dagarna är luften i puben kylig eftersom värmepannan inte fungerar. Av de många ämnen som diskuteras under mötet träder ett särskilt tydligt fram – hur viktigt det är att de gör ett gott intryck på alla besökare som dagligen kommer in i puben för att se vad de sysslar med.

– Om ett år kanske vi aldrig kan göra det här igen, så vi behöver visa allt gott som kommer ur ockupation, säger Phoenix, och syftar på att röster höjts för att också kriminalisera ockupation av kommersiella byggnader.

Phoenix, Steve och Dory är bara tre av de många squatters jag pratat med. Där finns också de ungerska aktivisterna Mordechaj, Petra och Daniel som lämnat ett allt mer politiskt repressivt hemland bakom sig; Alice, som jobbar heltid som kock men inte vill lägga alla sina pengar på hyra; Leon, före detta försäkringsförsäljare som valde att ockupera för att ta reda på vad han ville med livet.

Alla har olika skäl till varför de ockuperar och en del av dem kommer troligen sluta ifall det skulle bli brottsligt. Men de flesta är överens om en sak: så länge det finns ett behov av det så kommer människor att fortsätta ockupera. Oavsett om det är lagligt eller inte.

Text och foto: Markus Stymne

 

FOTNOT: Reportaget hämtades in och publicerades som examensarbete vid Lunds universitet under hösten 2013.